Torsdag trettionde Juli
Text + scener ur film = epic ansiktsuttryckshumor.
Btw, Iphone om ETT DYGN. JEIYKUU!
Onsdag tjugonionde Juli
pukk
Lärdag tjugofemte Juni. 2
Är det sant att alla som studerar Juridik är supersnygga och jättekåta? Jag har hört det.
Någon dag ska jag bli cool och aldrig köpa kläder som kostar över hundra kronor. Och antingen alltid gå klädd i enorma tält-jackor och smala byxor, eller bli giltterpoppare/new rave. Coolt.
Dagsens sanning: Devotchka och moto boy är typ likt. Och awsum. OKEJ OKEJ, bara en låt.
Dagens catchphrase: klet
Dagens fråga: Vad skulle du gjort om du var Hitler?
Dagens film: Die Welle. Asum.
Dagens dag: Lärdag
Lördag tjugofemte Juni.
Först ut, två killar.
Sen två tjejer.
Ps. Jag är hetro jag lovar.
Fredag tjugofjärde Juli
Dagens tycker albin att ni borde veta: att man får en achievement av att kasta tjugo ryare.
Dagens töntigt: Att ichat autoöppnas varenda gång jag sätter på webkameran och att jag inte vet hur man stänger av det.
Dagens borde finnas: En typ flygande kamera som kunde ta bilder av en själv och omgivningen runt en när man ville så då
kunde man se vart man varit och hur cool man var. Eller i erat fall kanske om, i mitt hur. Förresten finns det nästan.
Det där är albin. Där uppe. I hörnet.
Oo, vet ni vad det är dags för nu eller snart eller kanske någon annan dag? :D Ni ska få se bilder på de snyggaste jag vet. Det får bli imrgon eller ikväll. Ska iväg och hyra film nu. Hejs.
Fredag tjugofjärde Juli
Någon dag när jag är modig nog ska jag undersöka det vita som flyter om kring i vattnet i den oranga skålen i trädgården. Någon dag.
Erik satte sig ner vid matbordet. Sen sträckte han sig efter saltet.
- Vet du vad jag kan göra? Sa plötsligt Sara.
Erik ignorerade henne och hällde allt sallt från det blåa saltkaret ut på bordet. Saltet bildade en liten prydlig hög på det vackra, ljusa, ekbordet. Sara grep tag i köttkniven som låg kvarlämnad på bordet och betraktade salthögen en stund med kniven i handen.
- Får jag se på din hand? Frågade Sara.
Erik lade högerhanden på bordet bredvid salthögen. Sara gick fram till bordet och placerade kniven så att spetsen balanserade på Eriks hand, och höll fast den med tummen och pekfingret. Erik ryckte till när den vassa spetsen trycktes ned lätt mot huden av knivens egna tyngd.
- Vad kan du göra Sara, vad kan du göra? Sa Erik.
Sara struntade i honom och gled med tummen och pekfingret längs knivens skaft.
- VAD KAN DU GÖRA SARA? Skrek Erik.
- Varför kan du aldrig svara Sara? Snyftade Erik, vars skrik hade övergått till gråt.
Långsamt tog Sara tag i knivens skaft med båda händerna och granskade noga sina händer. Sedan vägde hon över på kniven och tryckte ned den genom Eriks hand och naglade fast den vid ekbordet. Sen gick hon ut ur köket gråtandes.
Jag tror att jag ska övergå till att blogga lite mer normalt hädanefter. Det är skönt, och det är ju fan bara helt fucked att hålla på såhär. Men jag kanske ska byta namn på den. Jag gillar astaggadastronaut men det känns inte riktigt rätt längre.
43
You know what? I would like to have a permanent injury. Like a bad knee or something. You can explain a lot with a bad knee.
Suddenly the ground started shaking. Just a small vibration, but it was still different from what it usually feels like when the trains arive at the station. It was pitch black outside. I was sitting at one of the orange chairs waiting for a train. Any train. The lamps created yellow circles of light on the concrete platform. I was sitting right in the middle of one of those circles. I tried to turn around and spot the mountain wall I knew should be lying right behind me, but I could hardly see anything outside the bare light bulbs radious. Finally I saw a train rounding the mountain to the left. I glanced at my watch, four thirty. It had to be the train to Ashton. But the train seemed to go way to fast. It wasnt stopping. As the train came closer, i stared at the digital board at the front. Herding? But the herding train shouldnt go by before seven. Then suddenly the train slowed down. Everything slowed down. The vibrations in the ground, the movements of my leg, my hearbeat. The sound of the train had been muffled too. Everything was going in slow motion. And then I felt like I was being pulled by something towards the unlogical train. I tried to hold on to the plastic chair but couldnt. I was extremely slowly being pulled closer and closer towards the edge of the platform. When I was lying on the edge of the striped yellow zone with the train passing by only inches from my head everything suddenly regained normal speed and the trained roared past the station. And then it was as if all the movement that had been held back suddenly bursted out and I was thrown out of the platform, down against the tracks. I crashed with my leg first and then flipped over landing on my back with a searing pain in my ankle. And suddenly, there right next to me, was this porcupine, and a baseball bat.
Söndag nittonde Juli
Sen har jag ont i halsen. Fuk dat.
Sen har jag inte skrivitt nått episktt inlägg om alla fina betraktelser jag gjorde i England heller. Jag är nästan lite Ledsen över det för edt känns som att det är för sent snart. Jag är förkyld. Det suger. Jag tror att jag ska spela lite heroes. Jag har inte gjort det på typ fyra månader.
Plu-s att jag vill hålla brandtal på engelska. Fatta vad coolt det hade varit att säga åt asmycket folk att jag har rätt, och att de också har det eftersom att de tänker som jag.
Dagens katt: Min katt.
O, justja, Veronica Maggio är läskigt snygg i verkligheten också. Drewl-drewl, hoppsan sa.
Fredag sjuttonde Juli
Dagens dumdrygt: Förkyld tydligen.
Dagens avgrundsvrål: Jag får hoppas att det inte är svininfluensa <3
Torsdag sextonde Juli
Hemma igen. Blir säkert nått könsordslångt inlägg imorgon, eller så, om hela skojiga resan, eller så. Jag kanske även får till några bilder. Tills dess får det räcka med att veta att jag steker som ut av helvete.
O ja kära herr anonym. Vad grundar du det på?
Dagens musik: I'm a believer, teh monkies.
Dagens irritationsmoment: Phet trötthet.
Dagens söt: Katten.
En dags vinst: Att solglasögonen fanns att beställa
En dags förlust: Att jag typ inte har några bilder alls. Och att de jag har suger.
Godnatt. Sov så gott. Dröm kitchigt.
Måndag den trettonde Juli
Göteborg igen. Hemma från en vecka i London. Rätt kul, men inte så fantastiskt. Jag känner mig ofräsch och vill duscha men orkar inte just nu. Kom hem igår natt med flyg via Köpenhamn. Och misstänker att vi träffade in flames, och att albin fick rastaflätornas autograf. På baksidan av ett kvitto.
Sen åker vi hem. Imorrn, äntligen. Det blir säkert en fansy schamnsy redogörelse av den fantastiske astronauten och livskonstnärens semester då. Vi får se.
En dagens visdom kan ni i alla fall få:
Dagens visdom: Jag lurar er.
Dagens sanning: Det är fan inte hög standard på maten i England.
Jag undrar vad det ska bli ist'llet f;r rymdfarare.
Jag befinner mig nu i en ort bredvid London. Hos en familj centrerad kring en countertenor, en bekant till min pappa. Vi bor hos dem. Om ett par dagar tar vi oss in till London, och mot slutet av idag missar jag the killers konsert i albert hall. Men vi har det fint hos dem faktiskt. Albin startar upp ett spel vi spelade den enda andra vistelsen vi haft hos denna familj, 2004. Jag ser fram emot att komma tillbaka till ume, och att innan dess fara in till London. Saknar er alla.
Om ni tycker att min lyrik inte motsvarar sin annars exemplariska standard kan det problemet bottna i att det bara finns ett engelskt tangentbord hos familjen vi befinner oss hos.
Dagens kul: Att disskutera kungahus med en engelsk herre.
Dagens nostalgi: Stronghold 2
Alla dagars mest underbara: Rebecka.
Jag lägger av med det där nu. Kanske.
Fuck. You.
Fuck you. Fuck you. Fuck you.
Fuck vardagsrasism.
Fuck fåniga uttryck såsom; "främlingsfientlighet"
Fuck ché-t-shirt-vänstern.
Fuck tråkiga.
Fuck för fint väder.
Fuck att sakna.
Fuck mode, men framförallt, fuck fucking indieskit.
Knulla den satans indietrenden. Dra åt helvete med att alltid måsta följa med i skit.
LIVSKONSTNÄR LIVSKONSTNÄR LIVSKOSTNÄR
Jag lever ej som jag lär
Längre fram kanske jag kan vända mig om
Om det är tillräckligt mulet
jagtänkerintevaracool
Jag tänker försvara allt.
För jag är genomtänkt.
Och åt helvete med ogenomtänkt, oförståeligt dravvveell.
Jag vill bli författare.
Nej jag vill skriva i alla fall.
Jag är intelektuel. I N T U LE K T U E E L L U
Jag är inte nörd, jag är sunt förnuft personifierat.
Jag är mångsidig.
Jag är allbegåvad.
Just just nu vill jag starta en slagsmålsklubb.
Det är London klockan fyra inatt men här är det redan disigt.
Man är inte snygg. Ibland är man det och iblandär man ful.
Fast vissa är vackra hela tiden.
Jag har ganska få vänner. Nej, jag har inte nojjja, jag känner inte "åååå jag behöver ha 45 ytliga vänner för att typ alltså, annars, öh facebook, nånting, vänner alltså fattaru?". Jag skulle bara vilja ha lite fler vänner. Fast jag gillar att vara ensam också.
Äntligen.
Kålhufvudet en vecka har det varit. Bad och sol mest. Ganska underbart men jag var inte på humör av någon anledning.
Semester
Det var.'
Johanneslisa, albincecilia, mammapappa, självmordsbenägen kasper.
Kräfta faktiskt gott.
Avslitet armband.
Massa nya kläder.
Bara fint väder.
Alla besatta av att det var så fint väder.
Maneter.
Gummibåt.
Sällskapsspel.
kulmusik i bilen.
Arg kasper ibland.
Jag älskar hösten. Hösten är min. Jag älskar när de där första vindarna kommer. När löven faller. När allt blir brungrått men stillsamma färgavbrytningnar. Tid för filosoferande. Kyligt och eftertänksamt. Jag är för trött för att skriva någonting vackert, men hösten är vacker i alla fall. Så då vet ni.
Jag är för trött för det här egentligen.
Men jag åker inatt. Det sa jag. Det blir inte så fint den här gången. Det är någon slags övergångsfas tror jag. Jag vet inte om det bara är här eller allmänt också. Men vissa saker hoppas, hoppas, hoppas jag att de får vara kvar.
Jag vill ha långa fingrar, jag vill vara mystisk, jag vill spela piano, jag vill vara än bättre på just det här.
Jag vill inte börja skriva sådär obegripligt men jag vill ta bilder och berätta sådär mysigt. Men jag kan inte det. Jag kan inte skriva sådär fint och trevligt om hur jag haft. Om hur mysig stämmning det var. Antingen är jag kall (i motsats till emotionell), eller så har jag slutat uppleva sånt, eller så gör jag inget spännande, eller så har jag vuxit ifrån det. Det är kanske såhär det är att bli vuxen. Och det kanske hör tonåren till att tänka.
Ni ska veta att en del av allt jag skriver är självklart för mig men rapakalja för er. Så vill jag egentligen inte att ded ska vara, men det blir så mycket förklaringar annars. Jag styr inte riktigt över det här ska ni veta. Skrivandet alltså. Det styr litet av sig självt.
LEVNADSKONSTNÄR LIVSKONSERT ROYAL ALBERT HALL
ANTIPANDA
För oss som är för unga för att uppskatta ett band där sångaren är alldeles för gammal, fansen blivit tjocka, sångaren måste vara åtminstone halvt tondöv, trummisen är medioker och den enda egentliga talangen, gitarristen, tar livet av sig. Fast satan vad gitarrbitarna är snygga,
För oss som går på vad som känns rätt inte vad som är rätt i förhållande till andra. Men ni som lyssnar på någon sorts metal eller proggrock är ändå inte välkommna. Fuck you.
Men seriöst hörni. Åter till strukturen tror jag. Fast vi får se. I alla fall, återigen;
Jag och min familj har åkt bil ner från Umeå till Göteborg. Typ. Först stannade vi i Avesta och hälsade på en annan familj. Sen åkte vi vidare till Lerum, där min farmor och farfar bor och även där jag befinner mig nu. Efter att ha uppehållit oss i Lerum i en knapp vecka, och under den tiden varit in till Göteborg och flr min del inhandlat en del kläder åkte vi ut till vårat, och en massa andra släktningars, sommarställe. Kålhufvudet. Det är en drygt två hundra år gammal byggnad, eller ett par byggnader, ute på en egen liten ö på tjörn. Det är alltså västkusten vi pratar om. Alltså väldigt fint. Om ni vill se bilder från själva kålhuvfudet så finns det på min bilddagboken; GENERALIDEA, någon gång kring påsk. Sen kom vi tillbaka till Farmor och Farfar i Lerum. Nu ska vi åka iväg till London. Närmare bestämt om typ sex timmar. Jikes. Jag får ta och sova sju kvart i timmen. Det brukade min pappa säga när vi var uppe länge när vi var små. London blir nog phett. Fast hade velat se thekillers, och hade velat vara skillad och sneaka in på häftiga indieställen. Till skillnad från Inneställen. Bwahahah.
jag skulle vilja ha fler bilder på den här bloggen. Det kanske löser sig om jag skaffar en Iphone.
Din eviga stjänra på natthimlen. Om jag får. -- Livskonstnären och astronauten.
